Många frågar mig hur det går att ha ett distansförhållande och vara borta från varandra så länge och jag ska inte ljuga för er : Det är sjukt jobbigt och man går runt och känner sig halv hela tiden. Men jag tror att det är viktigt att förbereda sig inför en sån här sak och prata mycket om det för att vänja sig vid tanken av att vara ifrån varandra.

För oss har det gått över förväntan, även fast det som sagt är extremt jobbigt. Jonte visste redan från början när vi blev tillsammans att jag ville åka utomlands och han själv åkte och jobbade i Åre i 4 månader när vi precis hade blivit tillsammans. För oss har det alltid varit viktigt att stötta varandra och inte låta drömmar komma emellan oss utan istället hjälpa varandra. Vi skypar varenda dag eftersom jag inte klarar mig annars men jag har vänner här som pratar med sin kille en gång i veckan och klarar sig på det så allt handlar om att hitta den perfekta balansen för en själv.

Men om man ska göra en sån här sak så måste båda vara 100% inställda på att det ska fungera och det får inte finnas ett uns av tvekan eftersom det kommer att bli extremt jobbigt för er båda att bråka på skype och fundera på om ni ska göra slut eller inte.



Tack och lov har jag världens finaste och tålmodigaste kille! Men herregud vad jag kommer att gråta när vi väl ses, jag är så blödig.

Nu ska jag kriga till affären, de har 10% för studenter på tisdagar och jag måste handla saker till pot-luck:en. Jag och Pegah ska bjuda på skagenröra eftersom vi kände att köttbullar var lite klyschigt.

Jag måste säga att jag är extremt glad över att ha så många läsare! Kul att ni är nyfikna (eller oroliga) för vad jag har för mig ;) Om det är någon som har frågor om UPEI eller utlandsstudier överlag så skicka gärna ett mail eller skriv på FB så ska jag hjälpa er bäst jag kan. Ni når mig snabbast på [email protected]